Vrede
Den egna dumheten är en outsinlig källa till vrede. Därmed inte sagt att orsaken alltid är det egna tillkortakommandet. De egna bristerna kan man kanske inte åtgärda men väl påminnas om. Kanske kan känslan av vrede bidra till att man lär sig något om sig själv och blir en bättre människa?

Rädslan för visad vrede är utbredd, rädsla för en stark känsla med tydlig riktning. Kanske har vi förlorat förmågan att nyttja vreden på ett konstruktivt sätt? Övning riskerar isolering i den sociala gemenskapen men alternativet är inte självklart bättre. Vreden är ett nödvändigt inslag i en social relation. Personer blir inte förbannade utan anledning och när anledningen är given så erbjuder vreden kraft att rensa luften.

Vredens motsats tålamodet är lika grundläggande för upprätthållandet av en relation, men fungerar inte utan sin motpart. Utan det förlösande utbrottet riskerar oförrätterna att samlas på hög för att vid ett särskilt illa valt tillfälle explodera och dödligt såra både avsändaren och en godtycklig mottagare.

Glädje

Man skrattar sällan ensam, men gärna i grupp och åt någon annan. Skrattet är befriande och positivt men kan också rymma ett mörker. Kanske är reflexmässigheten i skrattet det som avslöjar vår okänslighet när vi roar oss på någon annans bekostnad.

Allt skratt borde föregås av eftertanke, problemet är att skratt inte fungerar på det viset. Nu är inte all glädje synonym med skratt, utan glädje kan uppfylla en människa utan att skrattet bubblar fram, men den här glädjen är helt väsensskild från skrattet, närmast dess motsats, full av tanke och aldrig på någons bekostnad.

Människor har en förmåga att blanda motsägelsefulla ståndpunkter. Vi kan inte vara maskiner, dessa hade obönhörligen havererat. Det som styr våra tankar kan inte vara logik utan något annat, som effektivt isolerar felslut.

Tillförsikt

I Naturen pågår en ständig kamp för överlevnad. Alla bekämpar alla för att gagna det egna livsutrymmet. Samarbete kan uppstå mellan individer av samma art och ibland mellan arter, men bara i en situation som ger ömsesidig vinning.

Vi människor är en del av denna natur och uppvisar prov på liknande opportunism. Dock finns kanske en skillnad när vi människor gör en intellektuell reflektion över våra liv och ifrågasätter våra egna prioriteter.

Kan vi välja en väg som går stick i stäv med instinkten för att vi anser den vara rätt?

Tvärsäker kan man inte vara, men att det finns exempel på handlingar som avviker från det instinktiva, ingjuter hopp och möjligen mening åt oss alla.


Frihet

Samexistens är ett givande och tagande.

Vi uppfattar inte händelser på samma sätt. Därför är det grundläggande att respektera någon som tar bladet från munnen.

Hur man väljer att ta strid är avgörande för resultatet. Men det är ändå alltid viktigare att ta striden än att avstå. Många är tacksamma att någon tar striden också för deras skull.

Vår frihet bestäms av individers förmåga att se och respektera varandra.

Modet att yttra sig är också oumbärligt, då frihetens gränser bara kan upprätthållas genom att utmana.

Vad gör tron på existensen av en gud med vår känsla för ansvar? Inte verkar det som att troende tar ett mindre ansvar, snarare tvärtom. Kan det gudomliga ansvarsutkrävandet tygla den religiöse? Där den sekuläre ser utplånande som en oundviklig slutpunkt i livet, ser den troende möjligheten till något mer. Hoppet om en fortsättning.

Vilket engagemang kan man förvänta av den som förlorat hoppet?

Att reflektera är kanske det mest mänskliga vi kan ägna oss åt. I dialog med andra människor speglar vi oss själva och får våra tankar konfirmerade eller ifrågasatta.

Att tänka är inte att existera, existensen bekräftas först när den egna tanken möter motståndet hos en annan människa.