Om förståelse

När jag var liten startade vi matematikundervisningen i första klass med mängdlära (LP 69). Det var under en period då allt etablerat var fel, lite märkligt, men vi var vana vid märkligheter som dockteater med strumpor och profylaktiska plomber, så vi lyssnade snällt, som man gjorde på den tiden.

När kursen avslutats visste vi vad den tomma mängden var och begrep dess relation till talet 0. Härledningen för detta kan formuleras som att den tomma mängden utgör snittet mellan två disjunkta mängder.

Om den tomma mängden symboliserar talet noll så kan ”mängden av alla mängder” symbolisera den fulla mängden, ett slags tal, det största talet. Om man överför ”mängden av alla mängder” till tallinjen så inser man att summan av elementen i densamma också är lika med noll.

Hur kunde någon tro att det här är en bra metod att lära en sjuåring att räkna?