Vi människor lär oss snabbt att tänka och tala. Redan som treåring behärskar man det grundläggande språket.
Att tänka innan man talar lär många sig aldrig.
Kategori: Kortare text
Vad gör tron på existensen av en gud med vår känsla för ansvar? Inte verkar det som att troende tar ett mindre ansvar, snarare tvärtom. Kan det gudomliga ansvarsutkrävandet tygla den religiöse? Där den sekuläre ser utplånande som en oundviklig slutpunkt i livet, ser den troende möjligheten till något mer. Hoppet om en fortsättning.
Vilket engagemang kan man förvänta av den som förlorat hoppet?
Att reflektera är kanske det mest mänskliga vi kan ägna oss åt. I dialog med andra människor speglar vi oss själva och får våra tankar konfirmerade eller ifrågasatta.
Att tänka är inte att existera, existensen bekräftas först när den egna tanken möter motståndet hos en annan människa.
Om det visar sig att universum, livet och existensen är en oundviklig följd av sakernas tillstånd så är frågan om mening individens ansvar.
Är att tro på gud samma sak som att överge det egna förnuftet? Är blind underkastelse för en despotisk förkunnare viktigare än respekten för den egna tanken? Kan urkunden ha skrivits utan inblandning av ett intellekt?
Det är inte avsaknaden av intellekt som är anmärkningsvärd hos den troende, utan förmågan att svälja orimligheter. Religionens mål kan inte vara att fördunkla verkligheten och utplåna konturen av människan.
Människan frågar sig: Vad är meningen med Livet och universum?
Finns det en yttre intention? Vem kan ta sig rätten att bestämma den?
Människans tragiska belägenhet handlar inte om döden, den handlar om bristen på mening. Vi är själva ansvariga för vår belägenhet?
Ömsesidighet präglar goda relationer. Var finns ömsesidigheten i relationen till gud?
På vilket sätt behöver gud människan?
Diametrala ståndpunkter säger något om verklighetens många facetter. Att alltid ha rätt är inte lika viktigt som att regelbundet bli motsagd. Avsaknad av ståndpunkter vittnar om frånvaro av tanke, en tillvaro utan mänsklighet. Motsatserna kompletterar varandra, proportionerna diskuteras, människan framträder.
Riktningen på det mesta av människors strävan verkar, tycks det mig, styras av den kollektiva skräcken för döden.